Så har hela familjen varit ute och rest. Med båt över Östersjön till Estlands huvudstad.
Jag vaknade till under överresan och råkade kika ut genom hyttfönstret och fick se ett alldeles förtrollande månsken över vattnet. Jag tror jag blev sittande säkert tjugo minuter och bara njöt av anblicken. Självklart går det inte att göra den rättvisa med en bild, men ni får använda er fantasi.
Väl framme i Tallinn kunde vi konstatera att det var kallt men soligt. Vilken märklig stad! Gamla ruiner och moderna glas- och betongbyggnader i en salig blandning. Givetvis måste vi ta oss in till ”gamla stan” och upp på Domberget där i princip allt sevärt finns. Alexander Nevskij-katedralen, till exempel.
Och så utsiktsplatsen, förstås.
Den kalla årstiden till trots var det ändå ett myllrande gatuliv med allehanda kulturyttringar mellan souvenirshopparna.
Transporterbjudandena var också de av det fantasieggande slaget.
En del av den berömda stadsmuren som är nästan tusen år äldre än hamburgerrestaurangen intill..
Många trappor och lustiga, smala gränder med varierande bebyggelse präglar det inre av denna huvudstad i ett land som blev självständigt från ryssarna så sent som 1991. Rätt var det är kan man plötsligt stå ”öga mot öga” med en skulptur som sticker ut från en husvägg, i detta fallet författaren och skådespelaren Voldemar Panso som föddes i Tomsk men verkade i Tallinn fram till sin död 1977.
Det bor bara knappt en halv miljon människor i denna underliga stad vars gamla del är med på UNESCOs världsarvslista. Så jag antar att de flesta vi stötte på var – liksom vi – turister.
Kalla den vad man vill, Kesoniemi, Koluvan, Lindanisa, Lindanise, Lindanäs, Revalia, Revel, Reveln eller Räffle – stan har haft många namn genom historien – festlig är den i alla fall. Men, som man säger, borta bra men hemma bäst. Och nu tänker åtminstone inte jag äta buffé på ett bra tag.