Fick syn på en annons på Blocket om ett 300mm:s Nikon teleobjektiv som dessutom inkluderade en adpater till Micro Four Thirds, dvs jag skulle även kunna använda det på min Panasonic G7 och då få motsvarande 600mm med bländare f/4.5
En kombination som kan få den mest förhärdade paparazzi att dregla i sömnen. Skulle jag slå till? Det var ju helt manuellt. Läskigt!
Jag har ofta hört talas om det här objektivet. Nikon 300mm f/4.5 ED-IF AI-s. Att det skulle vara ett av de skarpaste teleobjektiv Nikon någonsin producerat innan autofokus, bländarautomatik och vibrationskorrigering blev standard.
Men jag har aldrig vågat tro att jag skulle ”klara av” det. I alla fall inte utan stativ.
Döm om min förvåning när jag monterar det på min trofasta D700 och det bara levererar! Varje gång jag lyckas sätta skärpan sker det magiska. Mikrokontrasten är knivskarp och bakgrunden förvandlas till mjukt smör tack vare de nio lamellerna i bländaren. Hur kunde jag vara så feg tidigare?
Det verkar som om den listiga kameraindustrin lyckats få oss att tro att utan automatik går det inte längre att ta några bilder. Så fel som det kan bli. Tvärtom känner jag att jag plötsligt är med och skapar bilden själv! Kameran och objektivet blir bara verktyg i min hand, hammare och såg, tumstock och penna, men det är jag som är arkitekten som bestämmer vad jag vill att slutresultatet ska bli. Var ljus och skugga ska samspela, var jag vill att betraktaren ska fästa blicken. Vad som ska inkluderas och inte. Jag känner mig som en fotograf. Typ.
Vadå? Hur det funkade på G7:an? Jo tack, räckvidden var hisnande.Den här bilden tog jag på ca 30 meters avstånd (och den är inte beskuren). Far och son metar nere vid bryggan och har ingen aning om att jag fotar dem.
Skulle man försöka ta porträtt med den här kombinationen skulle man få stå minst 20 meter från modellen och ropa:
– Ta av dä’ mössan och skorna raring, du ryms int’ i bilden!
Kul, kul, kul…